Kristdemokraterna

1947 grundades Christian Democrat Organization of America för att förespråka principerna för kristen demokrati i deras respektive länder. Var och en av medlemspartierna är olika, ibland med olika åsikter om själva kristendemokratin. Vissa av medlemspartierna är i regeringen i sitt land, andra är i koalitionsregering och andra är inte i regeringen. När president Perón återvaldes 1952 förvärrades också regeringens förhållande till den katolska kyrkan. När Perón alltmer distanserad…  e sig från kyrkan, tog regeringen, som först respekterade kyrkans privilegier, dem bort på ett tydligt konfronterande sätt. År 1954 var peronisten öppet antikyrka. Samtidigt grundades ett kristet demokratiskt parti 1954 efter att flera andra organisationer hade varit aktiva för att främja kristen demokrati i Argentina. Partiet grundades 1954 efter att flera andra organisationer hade aktivt främjat kristen demokrati i Argentina. Ledande aktivister under de första åren inkluderade Manuel Vicente Ordonez, Lucas Ayarragaray h., José Allende och Horacio Sueldo. År 1973 delades partiet, med Allendes Popular Christian Party som en del av den Peronistiska Frejuli-fronten som förde Héctor José Cámpora till makten, motsatt av Sueldos Revolutionary Christian Party som arbetade med det Intransigent Party och anslöt sig till vänsterpopulationen. Efter demokratiets återkomst 1983 återförenades det kristna demokratiska partiet. 1989 bildade partiet en allians med Justicialistpartiet för att stödja presidentbjudandet från Carlos Menem. Strax efter att Menem vann valet lämnade PDC koalitionen, men inte innan strategin hade provocerat en splittring i sina rader. PDC: s ledare, Carlos Auyero, och hans anhängare i gruppen "Humanism and Liberation" lämnade partiet för att hjälpa till att bilda vad som skulle bli bred front med Carlos Álvarez och andra dissidentiska peronister. Partiet var en del av den central-vänstra FrePaSo-koalitionen som bildades av bred front på 1990-talet och gick in i regeringen 1999 som en del av Alianza mellan FrePaSo och Radical Civic Union som förde Fernando de la Rúa till ordförandeskapet. Alianza kollapsade 2001 och FrePaSo försvann effektivt. Efter 2003 stödde partiet ordförandeskapet i Néstor Kirchner och anslöt sig till plural consensus till stöd för sin front for Victory. 2007 stödde partiet valet av Cristina Fernández de Kirchner till president. 2011 ändrade emellertid partiet anslutning och stödde oppositions kandidat Eduardo Duhalde.